när man är ensam hemma så är det relativt onödigt att prata högt. jag menar, det är ju ändå bara jag som är hemma och kan höra det jag säger? då är det ju lika bra att tänka på det man vill säga istället. eller hur?
igår när jag satt och kollade tv så funderade jag på hur det skulle kännas att kommentera programmet högt. jag gjorde ett litet försök och sa något i stil med "men kan man verkligen göra så?" varpå jag började asgarva eftersom det kändes så dumt att prata högt med mig själv.
om vi gör en lång historia kort så kan vi säga som så att det slutade med att jag kommenterade två tv-program högt för mig själv och garvade så mycket så att jag grät.

jag blir störd när jag är ensam på kvällarna. jag behöver umgås, pronto!